Organismen
Manodepressiv
[Roffe Ruff]
Har sagt det så många gånger förut
Så många gånger att min trovärdighet har tagit slut
Jag har förbrukat min rätt att bli en bra individ
För min princip är att hålla mig vid liv i princip
Just precis, där på vansinnets rand
Där jag står svajandes och slår bort varje utsträckt hand
Och varje gång som jag faller blir jag lite mer kall
För varje gång, varje fall blir jag en sämre man
Jag ser det i din blick när du tittar på mig
Hur du tar bort min hand säger vad du tycker om mig
Du känner skam för din man och det tar livet av mig
Du sätter kniven i mig om du tar klivet från mig
Det är inget smickrande drag för en karl att va svag
Och för en utomstående så verkar allting va bra
Ingen märker om mitt hjärta hoppar över ett slag
Jag kan va utan allt jag har om bara du stannar kvar

[Roffe Ruff]
För jag är manodepressiv, så bipolär
Kan man leva när man är så här
Manodepressiv
X2

[Organismen]
Jag har sagt det så många gånger förut
Jag sitter bakom persiennen jag väntar på att ångesten tar slut
Jag vänder andra kinden dom får stå och klappa till mig
Känns som alla skrattar högt och glatt och jag inte fattar vitsen
Jag byter ton dom dagar jag kör runt på låga växlar
Ser inte skymten av mig tickitack det går en vecka
Jag missar all logik vid morgonsol var låten vettig
Jag är upp och ner som Roffe förstå du kan ju fråga Peshi
Först är jag deppig och sen som om jag vunnit på lotto
Mår som en påse med skridskor
Sen som en kung eller doktor
Lever ju ej som jag lär och det är ett underligt måtto
Skyller mig själv för den som vill sova med hundar får loppor
Jag kan inte ge nånting har ingenting att ge
Jag tuttar på min egen framtid jag ser den brinna ner
Ett löfte värt lika mycket som löken som stinker
I andedräkten hos mannen som sa det känn på andetaget
[Roffe Ruff]
För jag är manodepressiv, så bipolär
Kan man leva när man är så här
Manodepressiv
X2