KRISTINA
Du ska väl inte skjuta skulden på vår Herre
Är det hans fel att du gör hustru din med barn

Du klagar över att vår barnaskara
Växer mer och mer, vi blir fler och fler
Det verkar som om du vill tro att allting bara är mitt fel
Därför att alla liven kommer ifrån mig
Du går här tigande som om du förebrådde mig
Så vad ska man tro

KARL OSKAR
Hur kan du tro jag klandrar dej
Jag är så glad åt våra barn
Det är just därför jag är ängslig
Att det ska bli missväxtår

KRISTINA
Älskar du mej liksom förr?

KARL OSKAR
Det kan jag lova att jag gör

KRISTINA
Är det sant det som du säjer?
KARL OSKAR
Nämn en gång jag ljög för dej

KRISTINA
Nej, du har aldrig ljugit för mej
Jag är bara dum och stingslig
Menar inte allt jag säjer

KARL OSKAR
Ingen finns i denna världen
Som kan hjälpa oss, Kristina
Ingen annan än vi själva

KRISTINA
Älskar du mej liksom förr?

Jösses det var andra gången
Till på köpet på samma dag
Det känns mjukt och varmt inom mej
Sa du det för att vi trätte

KARL OSKAR
Om jag sa det för det skälet

KRISTINA
Var det väl värt grälet
ANNA
Titta far, vad jag har hittat
Den är död, den stackars ungen
Ska vi också dö som haren?

KARL OSKAR
Ja, det ska vi alla, Anna

ANNA
Ska vi kanske dö imorgon?

KRISTINA
Nej, det ska vi säkert inte

KARL OSKAR
Hon har förstånd långt före sina år
Min stora piga är ett märkvärdigt barn

KRISTINA
Vart än du går så ska hon följa med!
Och du är stolt över det!

KARL OSKAR
I fjol var det våtår, nu är det torka
I fjol tog floden vårt hö, nu bränns det i solen
Vad nyttar oss mödan, vad ger oss slitet?
När Herrans väderlek gör att allt går om intet
KRISTINA
Missbruka inte!

KARL OSKAR
Men vad är då detta, hö eller katthår
Vart strå är spetigt och kort
Man kunde räkna dom
Och allt beror på Herrans väderlek!

KRISTINA
Så lugna ner dej!

KARL OSKAR
Du tog ju fjolårets hö
Så här har du resten!

KRISTINA
Du smädade gud!
Gud tröste dej för det, Karl Oskar!

TILLSKYNDANDE MÄNNISKOR
Nu är det 1848 och i år har vi sett dystra järtecken i skyn
I vädret syntes dess tecken hela vintern
Hela våren som var blåsig, snål och kall
Sen kom den torraste av tretti somrar
Från molnlös himmel glödde solen varje dag
Som gräset i hagen blev glest och livlöst
Som betet torkade bort, så sinade korna

På kullar och backar lyste det brunrött
Som djurblod varslade det om hunger och nödslakt
Vad nyttar oss mödan, vad ger oss slitet
När Herrans väderlek gör att allt går om intet

KRISTINA
Så stursk och förmäten som du Karl Oskar
Det vet jag ingen som är
Du verkar tro att du kan smäda Gud
Och sen glömma bort det
Nu fick du straffet!
Du sa att Gud skulle ta det lilla vi hade
Du fick som du ville!