Helen Sjöholm
Så vände vinden
Och någon sa att skuggan under träden
Allt mer och mer som frosten kom blev vit
Som om dess gröna gräs var sommarns hår
Som hastigt åldrades och frös till is Jag stod tyst och frusen där i mörkret
Och hörde bara allt som var mig kärt
Försvinna i en mörk och isig vind
Och sommaren låg snart död i landet Rind Så vände vinden om
Den svarta hettan kom Sen föll jag rakt i armarna på någon
På någon som kom springande och skrek
Jag visste inte vem i detta mörker
Som fångat mig när båda benen svek Om detta var en djävul eller mänska
Ty dånet ökade till en orkan
Och den som höll mig ropade allt högre
Skydda ögonen det kommer snart Så vände vinden om
Den svarta hettan kom Då gjorde jag min röst så gäll jag kunde
Och skrek tillbaks till honom 'jag är blind
Och därför skyddad jag har aldrig sett
Men alltid bara känt på landet Rind' Då släppte mannen mig och sprang för livet
Jag vet ej vart i nattens heta dån
Som plötsligt bara kunde överröstas
Av fruktansvärda åskor fjärran från Så vände vinden om
Den svarta hettan kom Jag lyckades att nå en stenig håla
Där hettan ej var outhärdligt hård
Och någon förde mig ingenom natten
Den tid som följde blev mitt ödesår Jag lärde mig det stora skriets blindskrift
I ansikten jag tog på med min hand
Nu är jag sångerska i Tredje salen
Och återvänder aldrig till mitt land Så vände vinden om
Den svarta hettan kom