Ulf Lundell
Röd klänning
Ibland känns det som om mitt liv
Bara har varit en radda dråpligheter
Illusioner misstag
Följder av för snabba slutsatser
Inte mycket var vad jag trodde
Eller hoppades på
Nästan alla platser jag drömt om
Har varit fel platser

Jag tror inte på nånting längre
Mer än den här stunden just nu
Du och jag mitt emot varandra
Ett ja, ett överseende
Ser du skrynklorna på handen här
Dom behöver lite solsken
Jag tycker om värmen i din blick
Och ditt lite trötta leende

Du får mitt hjäta att slå
Du får mitt hjäta att slå
Du får mitt hjäta att slå
Lite fortare
Du får mitt hjäta att slå
Dubbelslag

Ah, du springer du klättrar
Du drömmar, du hoppas
Du bryter upp och drar vidare vidare
Genom denna stora snåriga skog
Du jagas av skuggor och livslögner
Men du begraver och gömmer undan
Sånt som inte tål sanningens ljus
Eller släcker ut alltihop på en krog
Men till slut en dag
Måste du stanna upp ändå
Med andan rosslande i lungan
Du kommer inte undan längre
Och nu står du där med öppen mun
Och flämtar med tungan

Du får mitt hjäta att slå
Du får mitt hjäta att slå
Du får mitt hjäta att slå
Lite fortare
Du får mitt hjäta att slå
Dubbelslag

Vi går som på nålar här
Vi kan explodera när som helst
Som överhettade maskiner
Som har trimmats upp för hårt
Hemlösa och tomma
Så privata, så instängda och tragiska
Det är mitt folk det här
Och ditt min vän, min skatt
Och folket är en spegel
Och vad vi ser i den
Är att vi har tappat bort oss själva
Vi tycks ha fölorat
Det gemensamma och magiska
Jag har en röd klänning hemma
Jag köpte den i London
För ett par år sen
Jag var på hemväg från Karibien
Där rastas kallade mej nazi
Jag var så ensam där på gatorna
I trängseln strax före nyår i Camden
Att jag köpte den där klänningen
Valde mellan en röd och en blå
Det ser ut att va din storlek
Den är din om du vill ha den
Vi kan gå hem till mej och prova den
Om du har tid och lust att gå

Du får mitt hjäta att slå
Du får mitt hjäta att slå
Du får mitt hjäta att slå
Lite fortare
Du får mitt hjäta att slå
Dubbelslag