Ulf Lundell
Connemara
Må kärleken slå mej till marken
Må kärleken krossa mitt pansar
Min död
Må kärleken storma ledan
Långt ut på slätterna
Må kärleken komma som en hämnare
För att göra upp med mina tvivel
Må kärleken komma skoningslös
Till mitt hus
Bränna det till aska
Må kärleken driva mej ut på vandring
Rastlös, hungrig
Utan mål
Må kärleken lämna mej
Som en främling i en by
Må kärleken ruska mitt träd
Som en vårstorm
Må alla torra grenar knäckas
Må kärleken komma som en vårstorm

En dag när gräset doftar
Och du sagt ditt sista ord
Går sommaren mot höst ändå
En höst du inte vet nåt om
Och vintern kränger svart och tung
Och det blir vår igen
Och du hör ingen flicka ropa
Kom, min älskling, kom!
En dag är allt borta
Och du finns inte kvar
Den tid är nu, din dag är nu
Ditt liv levs här och nu
Du kan resa dej ur askan
Och bli till på nytt igen
Närhelst du vill är ditt liv ditt
Men bara här och nu

Hej vännen, det är sent på året
Och hösten luktar äpplen och allt det där
Som gör en stillsam och ömsint
Med silverstänk i håret
Och man kan vila i det hopplösa
I att vara här

Snart kommer vintern som en
Rostig stridsvagn
In i trädgården här
Och står där sen och svänger
Med sitt eldrör
Sakta, sakta månaderna, dagarna igenom
Du får ta ljusterapi
Eller Prozac eller
Sänka dej med ett och annat helrör
Här i höga, kalla, svarta, hårda Norden
Gift dej med mej nu
Vad har du att förlora
Nu när allting är vunnet och inget är kvar
Jag är en underlig figur
Men det är du med
Jag var aldrig nån särskilt bra make
Aldrig nån särskilt bra far

Snart kommer döden som en dimma
Som ett himmelsk ljus
Eller som ett rent helvete
Som en tisdag på IKEA
Bland köer korv och mos
Då finns vi inte mera, två kranier i jorden
Med tänderna som gnisslar mot varandra
Ligger vi där nos mot nos
I den kalla, svarta, våta hårda jorden

Bli min vän och älskling
I det irländska regnet
Jag kan bli din kontnär, din krigare
Din kung, din katedral
Tro på mej och säj
Att vi är gamla nog att älska nu
Att tåla denna skröplighet
Dessa tömda ideal
Snart kommer stora tystnaden
Stora tomheten och vinden
Som ylar kosmisk hunger
Och gåtorna blir stjärnor
Och stjärnorna blir stoft
Gift dej med mej nu
När vi än är kött och blod
Och kan hålla i varandra
Och känna värme, rörelse och doft
Här på den blåa, hisnande
Grymma vackra Jorden

Vi ses på Connemara
Vi ses i blåsten där ölen är svart
Vi ses, vi ses i Connemara
Vi ses igen efter denna ovädersnatt

När luften är klar och ren i Connemara
När vi vill sjunga den gamla sången igen
Den om livet och kärleken
Och det underbara
I att finnas här på Jorden, min vän

Vi saknar varann som älskande gör
När dom kommer för långt från varann
Du har funnits i mina tankar jämmnt
Sen den dagen då vi bröt våra band

Vi ses, vi ses i Connemara
Där bergen är gröna och vattnet är klart
Vi ses, vi ses i Connemara
Det här livet kan vara så underbart