Kjell Höglund
Inåt
Jag tänkte att jag måste söka inåt
Och kanske hitta fram till den punkt
Där allting vände sej mot pest och pina
Från att förut varit fint och lugnt

Jag tänkte att den yttre verkligheten
Politisk kamp för bättre världar
Måste spelas mot en inre motpol
I en slags dialektisk dans

Jag tänkte att på samma sätt
Som mina dumma inre plågor
Har sina rötter utanför i världen
I samhällsordningens diktatur

Så måste också världens vånda
Och orättvisa maktfördelning
Ha sina rötter djupt i jaget
Hos en förnedrad mänsklighet

Jag tänkte att jag måste söka inåt
För att försöka hitta den punkt
Där allting vände sig i magen
Och ändå inga spyor kom

Så flög jag in i inre rymder
Igenom nebulosa töcken
Förbi planeter som var döda
Stenlik i en frusen rymd
Det kändes som om tiden upphört
Här inne biter inga vindar
Och erosionens tand är maktlös
Mot dessa tröga formationer

Här vräker rummet sej som valar
Som strandat på en öde ö
Och vältrar lamt på sina tunga kroppar
Och bara väntar på att dö

Här lyser solarna så isklart kalla
Här har det aldrig funnit nåd
Här kan man inte lyda och befalla
Här kan man inte lyda några råd

Ett kabinett med vaxade figurer
Ett väldigt kabinett i evigheten
Där aldrig några pjäser flyttas
Och inget enda drag får dras

Så ynkligt är det, så banalt
Att ingen gitter ens att titta
Det finns väl ingenting att hitta
Där spindelväv har vävts i evighet

Här har stått orört sedan barnet dog
Inget får röras förrän polisen kommer
Vi måste säkra alla spår
Om mördaren ska kunna fångas
Låt liket ligga där det ligger
Och titta tomt med tomma ögon
Vi låser dörren och går ut i livet
Och låtsas som om ingenting har hänt

Men överallt där luften unknar
Och ingenting får komma ut
Där växer skriken som aldrig skreks
Där svämmar tårarna som aldrig kom

Där jäser känslorna som aldrig kändes
Och detta låsta rum där liket ligger
Det söker oss i våra drömmar
Och styr vartenda steg vi tar

Vi tycker brottet blivit preskriberat
Vi stryker över och går vidare
Men omedvetet i allt vi gör
Söker vi en mördare

Vårt inre landskap är oavbrutet
Och oberört av all förändring
Evigt samma dystra kullar
Och samma obebodda slott

Här blåser alltid samma vind
Här dröjer samma lukt bland träden
Här ylar samma hund på heden
Fast vi för länge sedan gått